Grymt biff
Sweet Nothing. Har sprungit runt i radhuset som en dåre de senaste 20 minuterna. Jag har packat, duschat och förberett inför imorgon. Jo, imorgon har vi 30 min sovmorgon, vilket innebär att jag hinner med ett senare tåg! Då tog jag till mig den smarta idén att dra till gymmet direkt på morgonen! Hur härligt är inte det! Så nu har jag fixat så att det ända jag behöver göra, är att vakna klä på mig och gå! Sen spenderar jag den första timmen av min dag på gymmet. Vilken härlig endorfinkick ger inte det?
Så imorgon är jag redan på gymmet 06.30! Love that so much. Är glad nu. För nu jävlar ska jag kämpa! Jag har märkt såååå mycket skillnad nu. Men jag har ännu en lång väg att gå. Men i och med att jag ser skillnad så blir jag ännu mer pepp! Let's do this!
Natural:
EMINEM
And if you ask me too
Daddy's gonna buy you a mockingbird
I'mma give you the world
I'mma buy a diamond ring for you
I'mma sing for you
I'll do anything for you to see you smile
And if that mockingbird don't sing and that ring don't shine
I'mma break that birdie's neck
I'll go back to the jeweler who sold it to ya
And make him eat every carat don't fuck with dad (ha ha).
Somnar till min guds ljuvliga beats. Va bara tvungen att göra ännu ett inlägg där jag berättar hur glad jag är över att ha eminem. Min fina, underbara, älskade eminem. Fick dessa orden av en killkompis på Facebook nyss. Läs de sista raderna... Såååå klockrent!
Sötnos
Sötnos. Ett ganska underligt ord faktiskt! Jag har väl egentligen inte haft några speciella åsikter om det ordet innan, men när han sa det till mig så blev det en massa fjärilar i magen. Inte för att han är någon speciell. Han är bara min kompis och inget annat, på grund av en rad av orsaker men ändå så fick det mig att bli kär för stunden. Mycket möjligt för att jag är så ensam man kan bli, speciellt när mor är bortrest hela tiden. Klagar dock inte. Har hela radhuset för mig själv + att jag slipper henne. (Jag vet, det låter så elakt. Men vi två funkar bara inte ihop. Precis som resten av min familj, haha.)
Läste nyss lite bloggar och då slog det mig. För ja jävlar vad folk kan byta sida mot en på en sekund. Människor som du gjorde allt med, gör det ni brukar göra tillsammans med människan som du tycker minst om. Ja, det är galet. Men tanken på att man kan göra en ensam liten själ smått sårad är väl inte det första man tänker på när man ska ha roligt, ellerhur? Så då är det bara till att bita ihop och tänka "jag förtjänar bättre än så". Även om det inte känns så.
Just so much emo
Deppkväll. Deppdag. Deppvecka. Deppmånad. Depp, depp, depp. Allt är depp förutom Johnny Depp. Det är februari mina damer och herrar. Den månaden per år då flest svenskar tar livet av sig. Det är månaden som är utsedd till årets mest deprimerade månad. Skulle kunna tänka mig vad det beror på...
Det är vinterhalvårets fjärde månad. Alltså fyra månader (om inte mer) med snö, slask, kyla och mörker. I och med att solen inte står framme får man underskott på de livsviktiga D-vitaminerna, vilket leder till den så kallade "vinterdepressionen". Den är mycket vanlig, och det är många som drabbas. Detta är faktiskt vetenskapligt bevisat, så tro inte att jag bara hittar på. Står allt om det på nätet. Så ni som mår rent ut sagt piss just nu, håll ut. Solen har redan börjat kika fram lite. Det är inte långt kvar tills våren kommer och solen ger oss den energi vi behöver. Håll ut!
Jag har drabbats riktigt hårt av vinterdepressionen. Vart enda ett år sen 3 år tillbaka. Dels också att jag har hemska minnen från februari och i och med att jag är en sådan som kommer ihåg och tycker att det är viktigt med datum så blir det väldigt svårt för mig vid dessa stunder. Speciellt när jag ligger i dubbelsägen, som är helt tom på andra sidan.
Ingen att göra glad. Ingen att bli glad av. Ingen att krama, älska eller umgås med så att man får den där kittlande känslan i magen. Mina älskade fjärilar i magen. Saknar den känslan. Saknar han. Den perfekta killen, som va min men som jag lät gå. Utan att göra motstånd. Saknar honom med hela mitt hjärta. Varje dag, varje minut. Jag hoppas han någon gång ser tillbaka. Skriver till mig igen. Förstår. Fan.
Någon som vill fylla platsen bredvid mig?
https://cdn2.cdnme.se/3166836/6-3/pic_512aa414ddf2b33ff46184c1.jpg" class="image">
I better wake up
Det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara på topp hela tiden. Jag hoppas att ni, mina fantastiska bloggläsare vet det. Det betyder inte att du är svag för att du gråter. Det är mänskligt. Jag lovar er.
Jag mår dåligt. Psykiskt dåligt. Jag är inne i en depressionssvacka som är lika tung som de tyngsta jag har haft. Jag tvingar mig själv ut. Jag tvingar mig själv träffa mina vänner... bowla.. Dra till gymmet. (Det är inte träningen som är jobbig, för den är det bästa som finns. Min drivkraft för tillfället. Det är människorna man träffar som är det jobbiga.) För jag vägrar låta det bli som årsskiftet mellan 2011/2012.
Jag kunde knappt röra mig. Jag låg i sängen i två hela veckor, helt socialt död. Mobilen var avstängd och långt iväg ifrån mig. Enda gången jag reste mig upp var när jag va tvungen att gå på toaletten. Jag åt inget, drack inget, pratade inget. På två veckor. Helt död. Inte ens mina föräldrar fick gå in i mitt rum. I och med att jag inte för en chans i världen kan berätta för dom att jag mår psykiskt dåligt skyllde jag på influensan. Jag menar... Skulle jag berättat för dom skulle jag högst troligt fått ett skratt rakt upp i ansiktet följt av "lägg ner med den skiten nu Felicia. Du har fått uppmärksamhet så det räcker nu". För det är det jag har varit hela mitt liv. Dramaqueen, som mina föräldrar kallar mig. Egentligen ska man la ta det som ett positivt ord. Men sättet dom använder det på, är hemskt. Jag har hört det hela mitt liv. Sen jag va liten, till senast förra veckan. Det sliter i sönder min själ. Som en katt river på ett tunt silkestyg.
Så fort jag tänker tillbaka på hur jag mådde de veckorna, får jag panik. Jag känner ångestattackerna som jag fick flera gånger per dag då, sakta komma tillbaka. Som vanligt, börjar det med ett tryck mot bröstkorgen. Som att en enorm elefant sitter där, samtidigt som den hånflinar. Hatar mig. Det värsta som finns. Jag vill inte tillbaka dit. Och hade det inte varit för hur mycket jag byggt upp mig själv under 2012 så hade jag varit där just nu. Detta lovet hade bestått av svält, mörker och ömma höfter av konstant sängliggandes. Precis som då. Men nu tvingar jag ut mig själv. Vägrar gå igenom samma skit. Som jag sa innan, tvingar mig själv träffa folk. Och jag lyckas!
Men det kan hända att jag faller tillbaka. Ibland blir det för jobbigt att träffa människor. Det kan hända när jag precis står i hallen, redo att träffa människan jag planerat med. Helt plötsligt bara fryser allting till, och dör framför mig står en lång röd gubbe med horn i pannan och en gigantisk gaffel i handen som han långsamt trycker mot min bröstkorg. Hårdare och hårdare tills jag inte kan andas mer och det blir svart framför ögonen. Sen vaknar jag, utan någon aning om hur länge jag legat där. Men jag känner blodsmaken i munnen, då jag råkat bita mig själv i tungan. Mina ben är helt stela, skakandes. Har ingen känsel i någon kroppsdel. Det är bara jag och golvet.
Det värsta är att personen jag bestämt med förmodligen väntar på mig. Och i och med att jag inte svarat, så är det en självklarhet att dom tror att jag ignorerar och dissar totalt. När jag väl får tillbaka medvetandet och kommer på fötter igen vågar jag inte skriva. Jag är så feg, för jag vågar inte svara dom. Istället springer jag iväg ifrån problemen. Ignorerar samtal, sms, meddelanden på Facebook och kik. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte komma på en lögn för att dölja sanningen. Det är liksom inte bara till att säga: "nej, förlåt att jag inte dök upp men jag låg på golvet i hallen!". Jag orkar heller inte berätta sanningen, för hur cp är inte det?
Det värsta är att jag känner mig som en så dålig människa. Dom tror ju att jag inte vill träffa dom. Jag hoppas inte att dom tror så... Men hur ska dom veta det om jag inte berättar? Skärp dig Felicia... Förbättra dig för fan.
Heartache
Det krampar i mitt hjärta... Asså verkligen krampar. Det gör så ont, så att det ända jag vill är att bara lägga mig ner och gråta. Dels för att jag har fått stå ut med denna smärtan i snart 2 timmar, men mest för att jag mår så psykiskt dåligt. Jag känner mig fortfarande dålig. Men mer dålig, för andra. Som att jag inte är "bra nog" för att vara deras vän. Att eftersom att jag inte spenderar mina kvällar på att skämma ut mig på fester, så är jag inte lika cool. Och vem vill va med mig om man kan vara med mycket coolare människor?
Nej fyfan... Jag vill vara med människor som tycker om mig för den jag är. Inte människor som snackar skit om mig sekunden jag vänder ryggen till. Och om det innebär att jag får vara ensam ett bra tag till, så är det värt det. För jag vägrar stå ut med falska människor för att verka cool.
Sen jag börja skriva detta inlägget så har smärtorna ökat kraftigt. Jag kan knappt andas. Tänk om jag är döende... Haha. En liten del av mig hoppas konstigt nog det...
.och vem fan är du?
... jag vill så mycket. Jag orkar så lite. Dag efter dag hoppas jag på förändring. Och tro mig, förändring sker, men endast åt fel riktning. Tillexempel en vän som har varit som en livboj för mig, flyter nu iväg. Långt bort från mig. Som alla andra... Den enda jag har kvar är min fina eminem. (Nu kom tårarna).
NI VET INGENTING. OM VEM JAG ÄR, ELLER VAD JAG GÅTT OCH GÅR IGENOM. NI VET INGENTING.
ENSAM... Så in i helvetes ensam.