Nu är jag trött på att låtsas. Jag är trött på att intala mig själv att jag mår bra och allt allting kommer lösa sig tillslut. Nej. Det kommer det inte. Jag säger att all sorg och all smärta är borta. Men det ända som har försvunnit är min självkänsla, lycka och mitt hopp. Jag är på botten just nu. Jag är ensam, osäker, rädd, ångestfylld och helt katastrof. Jag brukar säga till mina vänner: ''Okej, så du ligger på botten? Men då finns det ju ingen annan väg att gå än uppåt!''. Jag brukar leva efter det själv, men det funkar inte längre. Inte i detta fallet. Hur ska jag kunna ta mig uppåt när det inte finns någonting att ta sig upp med? Det är som att jag har ramlat ner i en brunn. Helt skadad och frusen... tom och helt sårad. Jag ser ljuset långt långt upp, men det blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Som om någon stänger igen brunnen. Kvar ligger jag där. Utan hjälp, helt livlös. Ingenting att kämpa för. 

 

Jag hatar att visa den här sidan av mig själv. Jag brukar alltid få mycket komplimanger för min utstrålning och min självkänsla. Det är det jag är ''känd'' för och det är sån jag borde vara. Att visa denna svaga sida av mig själv gör mig ännu svagare. Så detta inlägget kommer förmodligen tas bort när jag fått tillbaka mitt förnuft. Men nu känner jag bara att jag måste skriva av mig.

 

Jag brukar vara nöjd med den jag är. Jag brukar följa mitt motto Be Proud. Men nu går det inte en dag utan att jag gör mitt bästa för att undvika min spegelbild. Att kolla på mig själv får mig att spy. Jag hatar den jag är och jag hatar hur jag klär mig. Jag brukar vara lite utav en pojkflicka, men på grund av en rad människor så trivs jag inte med det längre. Jag trivs inte med mig själv. Så nu ligger alla mina hoodies längst ner i garderoben så att jag inte kan se dom längre. Alla mina tjejiga blusar och kläder har kommit fram. League of Legends har raderats från datorn och drömmen om att ha en longboard och en snapback försöker jag tränga ut. 

 

Han har förstört mig. Han har förstört den jag är och mitt självförtroende. Han har krossat mitt hjärta på ett brutalt sätt och jag kommer aldrig kunna vara mig själv igen. Jag lider igenom sömnlösa nätter och rödgråta ögon. fortfarande. och varför skriver jag detta...??