Som ni läste i förra inlägget, så har jag lov. 17 dagar helt utan mina fantastiska vänner i min underbara klass. Men det är nog inte det värsta. Det värsta är att jag måste gå dag ut och dag in, i denna falska staden. I Helsingborg. Helsingborg är bland de finaste städerna jag varit i. Fria bad, gröningen, strandpromenaden, hamnen och allt det där. Det är nog inte mycket som slår den miljön. Så otroligt vacker. Men varför, åh varför, måste den förstöras av falska människor, ryktesspridning och bitchblickar?

 

Man kallar folk sin ''bästa vän'' men i slutändan är det status som räknas. Har man inte märkeskläder så är man inte värd att prata med. Har man inte en snygg kropp så är man ingen bra dansare. Man duger inte för en sekund. Antingen är man för smal, för tjock, för ful, för fin, för dålig, för bra och allt det där. Man får inte vara bättre än någon annan på något för då tror man att man är bäst. Man får heller inte tycka bra om någon annan. För sånt gör man helt enkelt inte?

 

Denna staden bygger på att trycka ner alla en efter en, så att man själv får mer status. Gå på fester och supa ner sig för att kunna ha något att prata om resten av veckan. Men varför ska det behöva vara så? Varför måste man bli lämnad av så kallade ''vänner'' för att man inte är populär nog? Eller för att man inte går på tillräckligt många fester? 

 

Nej, jag vill gå i mina joggingbyxor. Jag vill ha håret uppsatt i en slarvig toffs. Jag vill kunna slippa allt kladd och klet med sminket. Men inte i Helsingborg, för där är det Odd Molly, Abecrombie & Fitch, Spira och Hunky Dorey som gäller. Smink och pälsmössa ska på innan man fyllt 12. För det är dagens samhälle mina damer och herrar. Svergies finaste stad har blivit Sveriges falskaste stad. And there's nothing we can do about it.