I better wake up

Det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara på topp hela tiden. Jag hoppas att ni, mina fantastiska bloggläsare vet det. Det betyder inte att du är svag för att du gråter. Det är mänskligt. Jag lovar er.

Jag mår dåligt. Psykiskt dåligt. Jag är inne i en depressionssvacka som är lika tung som de tyngsta jag har haft. Jag tvingar mig själv ut. Jag tvingar mig själv träffa mina vänner... bowla.. Dra till gymmet. (Det är inte träningen som är jobbig, för den är det bästa som finns. Min drivkraft för tillfället. Det är människorna man träffar som är det jobbiga.) För jag vägrar låta det bli som årsskiftet mellan 2011/2012.

Jag kunde knappt röra mig. Jag låg i sängen i två hela veckor, helt socialt död. Mobilen var avstängd och långt iväg ifrån mig. Enda gången jag reste mig upp var när jag va tvungen att gå på toaletten. Jag åt inget, drack inget, pratade inget. På två veckor. Helt död. Inte ens mina föräldrar fick gå in i mitt rum. I och med att jag inte för en chans i världen kan berätta för dom att jag mår psykiskt dåligt skyllde jag på influensan. Jag menar... Skulle jag berättat för dom skulle jag högst troligt fått ett skratt rakt upp i ansiktet följt av "lägg ner med den skiten nu Felicia. Du har fått uppmärksamhet så det räcker nu". För det är det jag har varit hela mitt liv. Dramaqueen, som mina föräldrar kallar mig. Egentligen ska man la ta det som ett positivt ord. Men sättet dom använder det på, är hemskt. Jag har hört det hela mitt liv. Sen jag va liten, till senast förra veckan. Det sliter i sönder min själ. Som en katt river på ett tunt silkestyg.

Så fort jag tänker tillbaka på hur jag mådde de veckorna, får jag panik. Jag känner ångestattackerna som jag fick flera gånger per dag då, sakta komma tillbaka. Som vanligt, börjar det med ett tryck mot bröstkorgen. Som att en enorm elefant sitter där, samtidigt som den hånflinar. Hatar mig. Det värsta som finns. Jag vill inte tillbaka dit. Och hade det inte varit för hur mycket jag byggt upp mig själv under 2012 så hade jag varit där just nu. Detta lovet hade bestått av svält, mörker och ömma höfter av konstant sängliggandes. Precis som då. Men nu tvingar jag ut mig själv. Vägrar gå igenom samma skit. Som jag sa innan, tvingar mig själv träffa folk. Och jag lyckas!

Men det kan hända att jag faller tillbaka. Ibland blir det för jobbigt att träffa människor. Det kan hända när jag precis står i hallen, redo att träffa människan jag planerat med. Helt plötsligt bara fryser allting till, och dör framför mig står en lång röd gubbe med horn i pannan och en gigantisk gaffel i handen som han långsamt trycker mot min bröstkorg. Hårdare och hårdare tills jag inte kan andas mer och det blir svart framför ögonen. Sen vaknar jag, utan någon aning om hur länge jag legat där. Men jag känner blodsmaken i munnen, då jag råkat bita mig själv i tungan. Mina ben är helt stela, skakandes. Har ingen känsel i någon kroppsdel. Det är bara jag och golvet.

Det värsta är att personen jag bestämt med förmodligen väntar på mig. Och i och med att jag inte svarat, så är det en självklarhet att dom tror att jag ignorerar och dissar totalt. När jag väl får tillbaka medvetandet och kommer på fötter igen vågar jag inte skriva. Jag är så feg, för jag vågar inte svara dom. Istället springer jag iväg ifrån problemen. Ignorerar samtal, sms, meddelanden på Facebook och kik. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte komma på en lögn för att dölja sanningen. Det är liksom inte bara till att säga: "nej, förlåt att jag inte dök upp men jag låg på golvet i hallen!". Jag orkar heller inte berätta sanningen, för hur cp är inte det?

Det värsta är att jag känner mig som en så dålig människa. Dom tror ju att jag inte vill träffa dom. Jag hoppas inte att dom tror så... Men hur ska dom veta det om jag inte berättar? Skärp dig Felicia... Förbättra dig för fan.



Namn:
Kom ihåg mig?

Mail:

Blogg:

Kommentar:

Trackback